Flicka med Pärlörhänge


Äntligen har jag tagit mod till mig och läst klart den. Nackdelen med att läsa många böcker samntidigt är att man sällan läser ut en bok. Sen behövs det mycket stark koncetration för att man ska lyckas att inte blanda ihop handlingen. Det är som när jag tittar på två filmer efter varandra, jag förväntar mig ofta att det ska hända andra saker än vad det gör..
Alla karaktärer i böcker är så ouppfostrade, de lyssnar inte när man säger till dem på skarpen ;D

Flicka med Pärlörhänge var fantastiskt bra i alla fall, historiska böcker är något jag är väldigt svag för. Politik är också kul, men det är något speciellt med 1600-talet och 1800-talet, på något konstigt vis. Jaja, boken var i alla fall fantasktisk, jag som älskar konst och allt. Alla borde läsa den. Inte för att det händer särskilt mycket... Alllt bara, hm, händer. Vilket låter konstigt, men det är absolut så det känns. Som om det bara händer, allt bara rinner på. Ända nackdelen är... Att det inte finns några nackdelar.
Och jag som älskar att kritisera.. >-<

Jaja, skolan har börjar, och jag är sjukt trött hela tiden. Jipee!

Ikväll känner jag mig älskad <3


Iväll känner jag mig duktig och älskad. Bara sådär, helt utan anlening. Eller, okej, det finns flera anledningar, men ändå. Jag känner mig bara allmänt bäst! Vet inte om jag orkar lista anledningarna.

Jaja, gör väl det då, här kommer de:
1. Läst igenom gamla sms. Vad många snällheter mina vänner skriver.
2. Har gjort klart en bild till http://kontrablogg.blogg.se/, och han blev jätteglad, och gav mig massor med beröm. Sen har vi peppat inför scout-hösten, då vi ska kicka ass som fan! :D
3. Varit ute och busat med min egna hund. Var tvungen att stoppa henne från att sno en fisk från några små pojkar, som fiskade fiskmås. Det är roligt att ha en mänsklig hund ibland.. ^^
4. Jag har nästan läst ut boken Svart Ängel. Bara det egoboostar mig.
5. Jag lyssnar på grym musik.
6. Jag är bäst.

Ja, där har du anledningarna, hehe. Jag är helt enkelt bäst.


To tell a never ending story


Böcker, filmer och bloggar ä olika sätt att berätta historier. Skivor och låtar också, för den delen. Men MÅNGA artister använder inte möjligheten de fått, att uttrycka sig och berätta en historia.
Det kan vara om kaffe i solskenet, kärlek, vänskap, droger, alla känslor som finns, egentligen! Bara det berättar något. Då blir texten ofta fascinerande, och bra.

Texten får en mening.

Men man måste också ha ett budskap, tycker jag. Det kan också vara vad som helst. Sen ska musiken, intrsumenten, gå ihop med det man vill berätta. Men, det kan tolkas hur som helst.
En kärlekslåt måste ju inte vara en ballad, en ledsen låt kan låta glad, altt för att bedra örat. Jag som lyssnar på japanska musik vet hur förvirrande det kan vara, när man plötsligt vet vad en låt handlar om, låten får en helt ny innebörd.
Och det är läskigt.

Ett annat sätt att berätta en historia är genom att använda sig av MUSIKVIDEOS! Vilket många artister gör ypperligt. Vissa videos känns bara dyra, och utan poäng.
Men vi går vidare med de bra.
Det ä roligt att sitta och kika in detaljer i videos, nästan alla vet ju t.ex. att alla i Lady Gaga och Beyonces Telephone är hbt-personer. Föurutom tjejerna själva då. Eller, det vet man ju aldrig... O.o
Jaja, i alla fall. Men, vad få tänkt på, är att Paparazzi och Telephone hör ihop. Väldigt tydligt. I Paparazzi, mördar hon sin pojkvän, pratar svenska, och tar ett muggshoot på slutet. Vilket man tar om man häktas i USA, tror jag det är. Inte säker.

Sen, i Telephone, hamnar hon i fängelse. Ser någon kopplingen?

Jag tycker i alla fall att det är facinerande. Jag älskar Gaga <3




Samma namn... Dagens ilandsproblem.


En av de störigaste sakerna som finns är saker som heter olika, men är helt olika. Banan och banan är ju ett exempel, om det är skriftspråk. Men säger du det, betonar du det olika. Men det ska man ju veta...
Det finns flera sådan ord. Det är även kul när folk betonar ord fel. Vilket ord det än är.

Men nu, det stora problemet, det är nog att vissa saker heter samma sak, men är väldigt olika. Som hardcore och hardcore. Nu tänker ju alla uppblåsta och oallmänbildade ungar: "Nämen, hardcore, det är ju en typ av techno. Inget annat." Det är det ju klart som *** att det inte är? Eller borde vara.

Men, det är det ju inte för vissa. Jag tycker att man borde ta reda på sådana saker, om man lyssnar på Hardcore. Som att om du pratar om hardcore, så kan någon tro att det är punk. Och, eftersom punken hette hardcore FÖRST, borde det vara betydelsen att föradra. Man kan ju t.ex. kalla det för "Hardcore Techno", vilket vissa gör. För att skilja dem båda åt.

Jag har inga som helst problem med dem som lyssnar på techno, men gör det INTE personligen. Sen kan man ju disskutera vad som är techno, vilka musikstilar som är vilka, osv...  Men när någon säger Hardcore tror jag alltid först att det är punk det gäller. Såklart.
En annan sak som är störig, det är när man ska kategorisera typer av musikstilar.. Vänta, det är ju precis det hardcore/hardcore är. Ofta blir man bara förvirrad av alla dessa olika begrepp, som SKA, kängpunk, trallpunk, screamo, melodic death metal, postpunk, ja, det finns många. Ingen orkar ju hålla reda på alla. Många säger ju att de antingen lyssnar på pop, rock, techno, metal, disco, synth eller något annat, som är ganska så brett. För många har ganska så bred smak.

Sen kan det ju vara bra på sitt sätt också, att musikenkan delas upp i det oändliga. För det är intressant, att disskutera olika stilar inom en musikstil, de kan vara så lika, men så olika. Men begreppen är inte klara för det.
Gud, jag blir bara förvirrad!

Förresten, har du någonsin tänkt på att Telephone är en fortsättning på Paparazzi? ;D



Så får man en "framgångsrik" blogg.


Detta inlägg är mina åsikter om ett inlägg från bloggen Lolad.se, som finns att hitta här: http://lolad.se/2010/august/sa-far-du-en-framgansrik-blogg.html (Läs gärna det först)

Jaja, i alla fall. Jag håller faktisk med henne om många av tipsen. T.ex. är det så himla tråkigt att bara läsa om vad folk håller på med på dagarna, om de inte gör något intressant. Det är bra om bloggen handlar om ett visst ämna, ja, alla tipsen håller jag med om.
Förutom ett.

Att provocera. Jag stör mig så ofantligt på de bloggare som provoserar för att få läsare. Det är bara irriterande, varför ska du provocera en vecka, för att få flera läsare?
Jag tycker att det är riktigt märkligt, jag menar... Det visar ju att man inte tror att ens blogg kan bli känd ändå. Det är tusen gånger bättre om du låter det ta sin tid, och tror på dig själv.
Om man provocerar fram uppmärksamheten, tycker jag inte att det spelar någon roll hur mycket man bloggar om annat, hur mycket man än försöker bli av med stämpeln.
Jag tror att Kissie/Alexandra Nilsson alltid kommer bli ihågkommen som en provocerare i blogg världen. Sen undrar jag lite om det här att Kissie bara är en karaktär, att Kissie och Alexandra Nilsson skulle vara olika personer. Jag tror mer på att hon formulerar sig på ett annat sett i bloggen, formuleringar som hon inte använder i verkligheten.

Hon kan få ha sin blogg, men jag undrar egentligen vad den är intressant för. Hon har otrolig makt i bloggvärlden. Hon kan krossa människor, bara genom några enkla klick.

Nä, de som skapar skandaler och provocerar är inte min grej. Dock gillar jag bloggar med bilder, mycket arbete bakom bloggen, och som bara är trevliga/mysiga att läsa.
Konstnärsbloggar är näst intill oslagbara. Det finns så många duktiga!
Jag älskar att titta på massor med bloggar, och tittar gärna på deras konstverk om och om igen. Hehe, jag är beroende ^^

Tänk, tänk, tänk...


Tänk om världen vore helt grå. Vad grått det skulle vara.
Tänk om solen vore blå.
Tänk om mitt liv är något, som någon annan egentligen drömmer.

Och många liknande tankar flashar ofta förbi i mitt huvud. Filosofera måste nog vara det roligaste som finns. Det, läsa, dansa, skapa, vara med underbara människor... Ja, bara slappna av, sänka murarna runt sig, och bara leva i nuet. Att strunta i morgondagens problem, det som inte hänt än.
Allt löser sig tillslut. Allt leder till något, och man kan aldrig vara perfekt.

Men problemet är inte att vi inte är medvetna om dessa saker, alla vet att man inte kan vara perfekt osv.
Men många oroar sig ändå, många är ledsna, vilket de är med all rätt.
Men oftast så löser det sig. Det är ändå en del av livet att saker går fel, att allt inte blir som man tänkte sig. Det skulle ju såklart bli himla tråkigt om man kunde bestämma hur allt skulle gå.
När jag spelar The Sims, främst 2 och 3, har jag ofta tråkigt. Varför? För att det är jobbigt att jobba sig upp långsamt, att kämpa för det man vill ha. Men när man fuskar til sig det, inser man hur tråkigt det är.

Egentligen är det själva resan dit som är det roliga. Att kämpa för det man vill ha.
Och så är det i verkliga livet också. Allt är en resa, och resan är själva målet.
Sen vill jag gärna påpeka att det kinesiska tecknet för Kris, innehåller tecknet för möjlighet. Det är det jag tänker på när något går fel. För det är kanske så, att det man misslyckades med idag, leder till att man lyckas imorgon.
Det kan dock disskuteras när man vill vara lycklig, nu eller senare. Men ändå.

Jag gillar att tänka på saker som blev fel, men som sen ledde till stora saker..

Som att Nancy Spungen blev mördad. Det ledde i slutändan till att henne föräldrar började jobba med att stödja andra föräldrar vars barn blivit mördade.

Glen Matlock blev sparkad ur Sex Pistols. Båda förlorade på det då, eftersom Matlock var den som skrev låtarna, och Matlock förlorade sitt band. Men sen blev Pistols stora, och senare fick Matlock spela på återförening-turnen, och blev känd han med.

Robert Mapplethorpe dog i AIDS, det ledde till många vackra konstverk, och en bra bok av
Patti Smith.

Ja, alla fattar. Nu kan man ju prata om Sex Pistols verkligen var berömda på ett bra sätt, men det lämner jag åt den som nu läser det här att döma. Jag själv tycker att de är helt sjuka i huvudet, men älskar dem ändå.
Sen finns det ju saker som förmodligen aldrig blir bra, som Atombombningarna över Hiroshima och Nagasaki. Det är bara hemskt, eländigt och fegt. Dödligheten är dubbbelt så stor hos hiroshima drabbade som hos vanliga människor. Sen tycker jag att bilderna på strålskadade människor jag sett talar för sig själva..

RSS 2.0